Fakta om energiåtervinning

Av allt avfall som Sveriges hushåll ger upphov till läggs mindre än en procent på deponi (alltså på soptippen). Av det som återvinns går 35 procent till materialåtervinning, drygt 15 procent till biologisk återvinning och resten till energiåtervinning. Energiåtervinning innebär att vi eldar avfallet och använder värmen till något nyttigt.

I Sverige är vi bra på att ta vara på resurserna i avfallet och minska deponeringen, vilket är bra för miljön. Det viktigaste är att arbeta för att det inte ska uppstå avfall alls och att återanvända så mycket som möjligt. Det som inte kan återanvändas ska materialåtervinnas eller energiåtervinnas (se avfallstrappan).

I Sverige energiåtervinner vi cirka 40 procent hushållsavfall och 60 procent annat avfall, inklusive importerat avfall. Det ger fjärrvärme och el som motsvarar uppvärmningen av mer än en miljon hushåll och på motsvarande sätt räcker elproduktionen till drygt 600 000 hushåll. Med andra ord är energiåtervinningen en viktig del av uppvärmingen av våra hem. Men det finns en del myter och missuppfattningar om den:

Myt 1: Man har ingen aning om vad det är som eldas. Vad som helst kan åka med in i ugnarna.

För att transportera avfall mellan EU:s länder krävs tillstånd från myndigheter både i Sverige och i det land som avfallet skickas från. Innan till exempel Mälarenergi sluter avtal om leveranser görs platsbesök hos avfallsleverantören. Då upprättas också specifikationer över vad avfallet får innehålla. Innehåll och kvalitet följs upp återkommande på plats. Om avfallet måste skickas tillbaka på grund av fel innehåll måste avfallslämnaren bära hela kostnaden och ansvaret. De utländska avfallslämnarna har av denna anledning höga krav på sig att sortera avfallet väl. Samma regler gäller för övrigt även svenska avfallsleverantörer.
När avfallet kommit till anläggningen, till exempel Kraftvärmeverket i Västerås, görs stickprovskontroller för att säkerställa kvalitén. På anläggningen finns även så kallade radiakportar för att upptäcka eventuellt radioaktivt bränsle.

Myt 2: Sopförbränningen sprider en massa gifter till luft och vatten

På sätt och vis kan man kalla avfallsförbränningen för samhällets njurar. Genom avfallsförbränning med energiåtervinning oskadliggörs de eventuella gifter som finns i avfallet i hög utsträckning eller koncentreras så att de kan tas om hand på ett miljömässigt bra sätt.

Gifterna finns i de konsumentprodukter som sedan blir avfall. Det första steget i att avgifta kretsloppet är därför att tillverka produkter som inte innehåller gifter och även se till att produkterna utformas så att de kan återanvändas eller materialåtervinnas. Ämnen som vi inte vill ha kvar i kretsloppet – som färgrester eller överbliven medicin – ska sorteras ut och lämnas in så att de kan tas om hand på ett miljömässigt bra sätt.

Rökgaserna vid förbränning av avfall består i huvudsak av sådana ämnen som normalt finns i luften, det vill säga kväve, vattenånga, koldioxid och syre. Precis som vid all förbränning bildas dessutom vissa andra ämnen i processen: stoftpartiklar, väteklorid, kväveoxider, svaveloxider, dioxiner och spårämnen. Idag är utsläppen av dioxin till luft mindre än 1gram/år. Genom förbättrad förbränning, effektiv rökgasrening, bättre kontroll av avfallet samt ökade krav har utsläpp av föroreningar från avfallsförbränning minskat betydligt.

Myt 3: Sopimport hämmar återvinningen i det exporterande landet

Det land som vill exportera avfall till svenska anläggningar får betala för det. De betalar för en miljötjänst när vi i Sverige energiåtervinner deras avfall. Kostnaden för denna tjänst och för transporten av avfallet innebär att de skulle kunna tjäna på att behålla avfallet själva och återvinna det på plats. Storbritannien är ett av de länder vi får näst mest avfall ifrån och där
har materialåtervinningen stadigt ökat sedan 2010.

I EU står värme och kyla för nästan hälften av slutkonsumtionen av energi. Det mesta kommer från fossila källor. Samtidigt deponeras enorma mängder avfall. Det finns alltså all anledning för länderna i EU att bygga ut system för både materialåtervinning och energiåtervinning. Under den tid det tar för EU att skärpa reglerna för återvinning och deponi, och för medlemsländerna att anpassa sig till detta, kan Sverige hjälpa till genom att ta hand om en liten del av det europeiska avfallet. Cirka 1,4 miljoner ton importeras årligen till Sverige, samtidigt som det i hela EU uppkommer 2,5 miljarder ton avfall.

Sakta men säkert växer medvetenheten i många europeiska länder, som nu främst deponerar, att samhällets avfall måste tas om hand på ett miljöriktigt sätt. Nya EU-regler kommer också göra det nödvändigt för medlemsländerna att bygga ut rutiner och infrastruktur för återvinning.

Information och fakta är hämtade ur foldern Sju myter och fakta kring energiåtervinning, publicerad av organisationen Avfall Sverige.